Dokumentera tortyrskador

Många tortyrtekniker påverkar möjligheten att återge vad som hänt, exempelvis genom ögonbindel, droger, slag mot huvudet, desorientering på grund av förändrad tidsuppfattning i isolering. Dessutom påverkar patientens psykiska hälsotillstånd, kognitiva förmågor, tiliten till dig och om hen förstår syftet med dokumentationen, vad hen kan eller vill berätta.

Dessutom strävar torterare efter metoder som inte lämnar märken, för att försvåra för överlevare att vittna och minska risken för internationell kritik. Det är också vanligt med fysiska tortyrtekniker som lämnar svårdokumenterade skador, som tortyr med el. När skador ska dokumenteras är det därför viktigt att ta en ordentlig anamnes och undersöka psykologiska symtom. 

I svensk dokumentation håller man sig oftast till att konstatera om skadan är förenlig med berättelsen, exempelvis med formuleringar som ”skadan kan ha uppkommit på det sätt som patienten beskrivit men även på andra sätt”. Vid  somatiska skador är det sällan möjligt att vara mer tvärsäker än så, även om vissa positioner och skador kan vara typiskt kopplade till kända tortyrmetoder som palestinsk hängning, falaka eller cigaretter mot hud.

När det är tydligt att skada eller sjukdom är kopplad till berättelsen kan intygsskrivaren uttrycka att den är just typisk som resultat av tortyr, eller till och med diagnostisk. Vid psykisk ohälsa kan ofta de mer säkra graderna av uttalande användas. Gäller det en PTSD-diagnos med påträngande minnen av tortyrupplevelsen kan den vara diagnostisk.

Läs våra tips om hur du formulerar frågor om tortyr och hjälper patienten att berätta. För fler exempel se avsnittet "I patientmötet" på sidan om tortyrens psykologiska konsekvenser 

Att inte fråga patienten, och därmed få veta, om hen utsatts för tortyr kan få allvarliga konsekvenser för hens behandling och hälsa. För en så god  behandlingsprognos som möjligt behövs en tidig identifiering av tortyrskadade, helst redan i hälsosamtalet på vårdcentralen.

För patienten är det mer skonsamt att ta upp ämnet om det är tydligt varför frågan ställs. Det är också viktigt att det finns tid att ta hand om  känslomässiga reaktioner. Patientens välbefinnande är i fokus även under dokumentationssessionen, även om den inte har en behandlande utan utredande funktion. Ställ inte undersökande frågor om patienten signalerar att hen inte vill prata om en händelse – notera det i journalen och gå vidare.