Inkonsekventa berättelser vid dokumentation

Undersök hela berättelsen i relation till skador och sjukdom och ställ frågor där det finns oklarheter. Om möjlighet finns, det verkar viktigt och patienten tillåter – kontakta anhöriga för att få klarhet i betydelsefulla uppgifter. Är ärendet av stor vikt kan du också be en kollega om second-opinion.

Om du tror att patienten har utelämnat information kan det vara klokt att undersöka varför. Ge exempelvis patienten normaliserande information, som att det är vanligt att känna skam efter övergrepp. Understryk ändå vikten av att notera sådana händelser i dokumentationen. Ge patienten möjlighet att enbart benämna det som hänt utan att få några följdfrågor.

• Många tortyrmetoder är svåra att beskriva, eftersom personen varit desorienterad under händelsen, haft ögonbindel, varit drogad, fått slag mot huvudet, ljugits för eller för att lång tid förflutit. PTSD och depression ökar risken för undvikande av plågsamma minnen och gör att berättelser kan bli fragmentariska.

• Om patienten har många typer av skador på sin kropp, som uppkommit i olika situationer, kan de vara svåra att hålla isär.

• Det är inte ovanligt att patienter även har självskadeärr. Att skada sig själv kan ha en ångestdämpande funktion. Det finns medicinska experter som har kompetens att skilja självförvållade skador från extern våldsamhet. Om du inte har den kunskapen, var försiktig med att uttala dig om vem som orsakat skadorna. Experter väljer ofta att resonera i sannolikhet. Hur ett ärr ser ut kan exempelvis säga något om sannolikheten att det uppkommit efter självskada (hur har skadan tagits om hand efteråt, har såret varit kantigt och illa läkt eller har instrumentet varit vasst?), var ärret är placerat (kan en högerhänt person nå själv? Är det i ett område som bedöms om osannolikt för självskada, som ögon, genitalier, huvudet?). Sådana bedömningar är på expertnivå och krav på sådan kompetens kan inte ställas på övriga vården.

Patienten – och tortyröverlevaren – du möter kan vara både offer och förövare. Att tvinga någon att utsätta andra är en känd form av tortyr. En patient som valt eller tvingats bli förövare kan ha utfört kriminella handlar som kan leda till åtal. Sverige har sedan några år tillbaka en internationell skyldighet att utreda och lagföra folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser – och tortyr som skett under de omständigheterna. Detta även om brotten begåtts för flera år sedan och i andra länder. Det betyder alltså att en person som varit torterare i sitt hemland och nu befinner sig i Sverige kan åtalas här. I vissa fall kan också den Internationella brottsmålsdomstolen eller regionala tribunaler vara aktuella. Notera att detta gäller för personer över 18 år.  

Du har möjlighet, men inte skyldighet, att bryta patientsekretessen vid misstanke om begånget brott (fullbordat brott) när brottet är så allvarligt att straffet är minst ett år eller mer. Om en svensk myndighet, som polis eller domstol, efterfrågar det som del i exempelvis en brottsutredning, har du som vårdpersonal skyldighet att skriva ett intyg om vad patienten berättat under tystnadsplikt.

Är du osäker på om det rör sig om tortyr som kan anmälas, det vill säga kopplat till folkrättsbrott, och vill ha stöd? Hör av dig till Region Stockholms juristfunktion via juridik.slso@sll.se. Notera att din egen verksamhet kan ha lokala rutiner att beakta och ta hjälp av – prata med din chef om detta.