Sociala konsekvenser av tortyr

Tortyr separerar ofta de överlevande från deras omgivning och de kan uppleva en exkludering från gemenskapen. En del känner skuld och skam över sådant som hänt under tortyr och är rädda att de ska uteslutas från sitt tidigare sammanhang på grund av det. Torterarna kan ha sått ett frö av misstanke gentemot familjemedlemmar, grannar eller andra nära kontakter genom att påstå att den torterade angetts. När en större grupp varit utatta för tortyr kan ett samhälle som vill gå vidare välja att tysta vittnesmål. Det betyder att överlevare inte alltid får det stöd de behöver.

Brist på nätverk och relationer här i Sverige gör tiden i exil mer sårbar. Att relatera till vårdpersonal är ofta svårt, de kan ses som representanter för staten, och dessutom kan vårdpersonal närvarat under tortyren.

Möta tortyroffer ställer krav på vårdpersonal

Om tortyrskadade personer ändå vågar öppna sig behöver vi inom vården ha förmåga och tillräcklig erfarenhet att kunna hantera deras berättelser. Det vi får höra kan väcka starka reaktioner i oss och patienterna kanske drar sig för att berätta mer.

En vanlig patientupplevelse är att ingen som inte genomlevt det hen gjort kan förstå vad som hänt och hur det förändrat hen. Tankarna skapar en speciell sorts ensamhet. Att andra människor är det som triggar minnen av hur förövarna sett ut, agerat och talat förstärker isoleringen. Sociala svårigheter kan öka risken för insjuknande och påverka möjligheten till återhämtning, vilket bör tas på stort allvar (exempelvis i planering av behandling). Det kan också vara relevant att i dokumentationen beskriva hur en person skulle klara sig efter utvisning, exempelvis om hen saknar nätverk.

Notera också att stressorer kan påverka medicinsk utredning och behandling. Det kan handla om att patienten är mitt i en asylprocess, har ett kortare tillfälligt uppehållstillstånd, tankarna upptas av saknade familjemedlemmar eller en instabil levnadssituation.