Utlandsadopterade möter okunskap i vården

Tidigare forskning har pekat på alarmerande mönster när det gäller psykisk hälsa hos transnationellt adopterade, som alltså har adopterats från ett land till ett annat. Ett särskilt oroväckande fynd har svensk forskning gjort, då den påvisat en 2- till 4-faldigt ökad självmordsrisk hos gruppen.

I en intervjustudie som nyligen publicerades undersökte vår kollega Mattias Strand, med dr, överläkare i psykiatri, och Natte Hillerberg, ST-läkare i psykiatri, Norra Stockholms psykiatri, vad adopterade själva anser behövs för att stärka deras psykiska hälsa.

66 vuxna transnationellt adopterade mellan 21–58 år djupintervjuades om sina erfarenheter, behov och önskemål i fråga om hälso- och sjukvården. Deltagarna härstammade från 15 olika länder i Östafrika, Asien, Sydamerika och Oceanien.

Gruppen beskriver en rad hinder som gör det svårare för dem att få adekvat behandling. De vittnar genomgående om begränsade kunskaper om adopterades livsvillkor och ett ointresse för hur adoptionsbakgrunden kan påverka måendet. Ett annat hinder är »färgblindhet« och en ovilja att uppmärksamma hur erfarenheter av rasism påverkar hälsan.

Inte minst ett utbrett tacksamhetsnarrativ – att transnationellt adopterade förväntas känna tacksamhet för att ha »räddats« ur svåra omständigheter – tycks göra det svårare för gruppen att uppmärksamma psykisk ohälsa och att söka adekvat hjälp av rädsla för att betraktas som otacksamma.

Läs mer om studien i Läkartidningen.

Publicerad 2024-12-13