Dokumentation av tortyroffers skador: Vad har hänt på tio år?

I mars är det tio år sedan Europadomstolen fastslog att vården är skyldig att utreda tortyrskador. Domen heter RC versus Sweden efter den asylsökande man (RC) från Iran som i sin asylansökan uppgav att han blivit torterad i hemlandet. Han fick inledningsvis avslag eftersom den medicinska dokumentationen inte ansågs tillräckligt stark.

RC hade besökt en vårdcentral i Stockholm för att få sina kroppsliga skador dokumenterade, likt ett vanligt rättsintyg. Han behövde dokumentationen för att stärka sin asylberättelse och förhindra utvisning. Läkaren som skrev intyget var inte specialist på tortyrskador och Migrationsverket ansåg att dokumentet var otillräckligt.

När ärendet överklagades till Europadomstolen blev bedömningen den motsatta: En patient kan inte förväntas få tag på någon av de få experter som finns i Sverige. Därför ska en vårdcentrals dokumentation av skadorna räcka och bevisbördan ligger hos Migrationsverket. Behövs ytterligare expertutlåtanden ska myndigheten beställa och bekosta utredningen.

Europadomstolens tydliga ställningstagande är helt i linje med FN:s tortyrkonvention, som i sig är en stark medicinsk konvention.

Bakgrund till domen

Redan före domen fanns det internationella absoluta förbudet mot att återsända asylsökande som riskerar tortyr. Om den asylsökande kunde uppvisa dokumentation på skador som sannolikt orsakats av tortyr gick bevisbördan över till Migrationsverket, som då måste visa att personen inte riskerade tortyr. För asylsökande är det här en viktig fördel. Före domen var det dock otydligt vilken typ av medicinskt intyg som krävdes för att tidigare tortyr skulle anses styrkt. Dessutom var det oklart vilken del av vården som ansvarade för att träffa de asylsökande patienter som uppgivit att de torterats.